I november arrangerade vi tillsammans med de övriga adoptionsaktörerna seminariet Adoptiovanhemmuuteen kasvaminen − adoptiolapsen tarvitsevuuden kohtaaminen. På seminariet talade bland andra barnpsykiater Hanna Raaska om anknytning och om hur störningar i anknytningen kan kännas igen och hur relationen till barnet kan skapas. Finado-undersökningen visar att internationell adoption är en positiv intervention i barnets liv och att största delen av barnen som adopterats till Finland mår bra och anpassar sig väl. ”Vanligtvis räcker en god och trygg familjevardag” − Hanna Raaska Anknytningen förbättras redan under det första året efter det att barnet kommit till adoptivfamiljen. Enligt Finado-undersökningen har man två år efter adoptionen fortfarande kunnat konstatera skillnader i anknytningen hos adopterade jämfört med deras jämnåriga, fyra år efter adoptionen är situationen redan jämförbar med de jämnårigas. Om det är fråga om en verklig störning kan anknytningssvårigheterna bli långvariga. Adoptivbarnet vet nödvändigtvis inte hur man uppför sig i en familj För ett barn som vuxit upp på ett barnhem kan det vara mycket naturligt att vistas i en stor barngrupp och lätt att anknyta till andra barn. Däremot kan barnet ha svårt att uppfatta vad en familj är, vad föräldrar betyder, vad ett hem är, vad jag är och vilka gränser jag har, vad skillnaden mellan vi och andra är eller vem som sköter mig. Ett barn som har ett distanslöst beteende kan utan att tveka vara beredd att följa med en främmande person utan att kontrollera vårdarens reaktion, inte ens då barnet avlägsnar sig i nya och underliga situationer. Barnet kan ohämmat närma sig främmande personer med onormal förtrolighet antingen verbalt eller fysiskt. I fråga om reaktiv anknytningsstörning tar barnet vanligen inte initiativ till växelverkan med sin vårdnadshavare och visar överhuvudtaget inget intresse för växelverkan. Tar barnet emot tröst av föräldern i nödens stund? Att nå så långt kan ta tid. Skygghet inför främlingar kan vara ett bra tecken och symtomen kan rentav försvinna snabbt. Det lönar sig att undersöka en långvarig anknytningsstörning grundligt. Om det finns oroväckande tecken i barnets anpassning eller utveckling lönar det sig att söka hjälp senast nio månader efter adoptionen. De första åren kan vara krävande men: ”Det som är krävande är också djupt belönande” ̶ barnpsykiater Kirsi Kettunen Tid och närhet Hanna Raaska betonade att det behövs väldigt många upprepningar för att barnet ska kunna bilda sig en inre, trygg föreställning av en pålitlig vuxen. Anknytningen behöver en långvarig regelbunden växelverkan och fysisk närvaro. Således är det mycket viktigt för adoptivbarnet att efter ankomsten stanna en tillräckligt lång tid hemma. I början försäkrar sig barnet, många gånger och ofta genom många upprepningar, om att mamma/pappa kommer tillbaka efter att ha avlägsnat sig för en kort stund. Det kan ta lång tid förrän föräldern ens får gå ensam på toaletten. För att hos barnet skapa tillit till att den vuxna är tillgänglig skulle det vara viktigt att barnet hörs och att barnets behov bemöts och att vårdarens uppförande är förutsägbart. Tryggheten ökar också då barnet utan att vara rädd för att bli övergiven kan visa alla sina känslor, att den vuxna står ut med dem alla. Hotelser om att överge barnet är mycket skadliga. ”Var närvarande, lyssna, var uppriktig” Var inte rädd för känslorna. Barnet kan lära sig av föräldrarnas mångfald av känslor och om den vuxna gör fel går det att be om förlåtelse. På det sättet lär sig barnet att det går att leva med känslor och hantera dem. Om barnet inte vill bli tröstat kan man försiktigt, lite i sänder närma sig och så småningom vänja barnet vid beröring och närhet. Det är bra för barnet att känna att den vuxna trots allt är närvarande och inte lämnar barnet ensamt med sina känslor. Genom glädje För anknytningen och känslan av trygghet är det viktigt med delad glädje. ”Om allt känns besvärligt kan du försöka hitta på ens en sak som ni båda gillar och sedan göra det tillsammans.” Barnet behöver omedelbar respons och gott uppförande kan berömmas kanske rentav lite i överkant. Auktoritär disciplin kan försvåra anknytningen men ömsinta gränser ger trygghet. Hanna Raaska förevisade modeller för positiv växelverkan: Styr barnets agerande mot ett önskat resultat: fundera på hur du vill att barnet agerarUndvik ordet inte (hellre ”gå” än ”spring inte”)Var konkret (vad vill du egentligen att barnet ska göra, då det ”uppför sig ordentligt”?)Ge en anvisning i tagetFörutse och ge barnet tid att agera. Berätta när du förväntar dig att barnet ska agera (”om fem minuter går vi och tvättar oss”) Under utbildningen berättade även erfarenhetsexperterna dvs. adoptivföräldrarna om egna tips och erfarenheter. En adoptivmamma betonade vikten av framförhållning dvs. besöket kan beskrivas detaljerat på förhand och föräldern säkerställer att barnet förstår att de kommer tillsammans hem igen. En annan adoptivmamma berättade följande: ”Mina barn hade mardrömmar om att hamna tillbaka till barnhemmet. Från deras födelseland kom en gäst till oss som sade att ni är inte på väg någonstans härifrån. Efter det sov barnen lugnt om nätterna.” Adoptivbarnen har olika bakgrund och deras känslighet är individuell. Bara en del av barnen som blivit utan vård i den tidiga barndomen utvecklar anknytningsstörningar. Förbättringar i anknytningen sker många år efter adoptionen och det är aldrig för sent att utveckla den. I svåra situationer går det lätt så att föräldrarna skuldbelägger sig själva om barnets situation inte börjar bli bättre. För barnets välbefinnande och för föräldrarnas ork är det ibland nödvändigt med yttre stöd. Det är klokt att söka hjälp i tid. Läs en adoptivmammas berättelse: Adoptionsglädje och den stora hemligheten Läs mer om anknytningsstörningar (på finska) Stöd till adoptivfamiljerna: den rådgivande socialarbetaren efter adoptionenadoptionskuratornInterpedias tjänster efter adoptionenbarnrådgivningarnahusläkareprivata aktörer/terapeutersocialbyrånTheraplay-terapeuterkamratstöd