Adoptionsglädje och den stora hemligheten

Jag fick mitt första barn i min famn. Han tittade på mig och jag tittade på honom. Jag var den första människan som han såg. Mor och son. Vi började växa ihop. Som en mor och en nyfödd ofta växer till, inte smärtfritt men dag för dag.

Jag fick mitt andra barn i min famn. Hon tittade inte på mig. Hon grät, skrek, rev, sparkade, ville bort. Mor och dotter. Främlingar till varandra. Dottern klängde i mig som i sjönöd, och jag var bara som flytande drivved i vattnet. Någon att ta fast vid i misär.

Jag fick mitt tredje barn i min famn. Han tittade på mig glatt och log. Mor och son. Men det var vi inte då ännu. Han tittade glatt på alla andra mödrar. Log till alla. För säkerhets skull, eftersom leende, modiga och glada pojkar är dem man oftast tycker om. Och dem man tycker om så tar man också hand om.

Ett knytt utan bördan och två knattar fyllda av finurliga överlevnadsstrategier. Sådana barn fick jag. En otrolig lycka!

lapsi

Kan man ens få större gåvor?

Jag fick vara mor till mitt första barn ända sedan första sekunden. Den rollen föll på mig, ett biologiskt faktum. Med de två yngre barnen var jag varje dag tvungen att be om lov för att få vara en mor. Det krävdes inga mirakel, men oändliga upprepningar. Gröt, famn, kukkuu, tupplur; gröt, famn, kukkuu, tupplur; gröt, famn… Under täcket finner jag hundratusen gånger världens ljuvligaste barn. Och ännu en till gång. Inga mirakel, upprepningar, inga mirakel, upprepningar.

Sedan en dag kommer stunden. Det är inget specifikt klockslag eller händelse, det är en serie av slumpar som blir en helhet. Barnet blir på dagis och gråter efter en. Jag flyr till bilen och gråter ännu hårdare – av glädje! Barnet skriker efter mig, vet att jag är barnets mor. Jag får lust att stiga ur bilen och meddela det till hela världen, mitt hjärta slår av ren glädje.

Barnet vågar inte gå förbi främmande människor för att leka, barnet vill att jag följer med. Jag! Barnet vill att jag följer med! Adoptivmodern som sitter bredvid mig blir rörd av ren glädje; vi torkar våra tårar och ser på varandra. De andra mödrarna, de inser det inte. På en fest i en glad barnaskara, drabbas barnet av panik, söker efter mig med blicken, lyser upp till synen av mig, springer i min famn och berättar sin sak. Jag är nära att spricka av glädje och stolthet!

pojat

Storebror tröstar

Vännerna, de andra adoptivföräldrarna. De förstår redan av ett halvt ord vad lycka är. Det är barnets tillstånd att få vara mor och far. Det är något så otroligt att man inte klarar av att beskriva det med ord. Om det i världen finns klar, ren lycka, så är det detta. Adoptionsglädje. Det är en så stor välsignelse att biologiska föräldrar aldrig kan helt och hållet förstå vad de förlorat för att deras barn inte är adopterade.

Och vi berättar inte, vi håller det som en hemlighet.

 

lapsi

“Vi dricker kaffe nu, snart är det din tur att komma på besök mamma!”

 

Hanne-Kaisa Mikola
Adoptivmamma





Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *