Att bilda familj är ett stort beslut som ofta väcker många frågor. Det kan ta tid att fatta beslutet och ibland går det inte som man har planerat. Om man funderar på att adoptera medför det ofta ytterligare frågor. Ibland känns adoptionsbeslutet ändå lätt. Vi intervjuade en familj som alltid har sett internationell adoption som ett naturligt sätt att bilda familj. Hur såg det ut när ni fattade beslutet om att adoptera? Beslutet att adoptera var enkelt. Vår biologiska barnlöshet är definitiv och vi kunde inte föreställa oss ett liv utan egna barn. Vi funderade inte särskilt länge över beslutet, att adoptera kändes som det mest naturliga sättet att bilda familj. Nu nästan tio år senare är vi tacksamma att vi började med vår första adoptionsprocess medan vi ännu var unga, det har gett oss gott om tid att få flera barn. Vad hade ni för rädslor och farhågor innan? Vår största rädsla var att adoptionsprocessen skulle räcka så länge att allt hopp och all livsglädje skulle försvinna längs vägen. Vi hade ju redan längtat efter barn i åratal, och tanken på att det ännu skulle ta flera år var skrämmande. Med facit i hand har vi haft tre relativt korta adoptionsprocesser. Förstås kommer vi upp i år, men alla våra processer har varit kortare är tre år. Innan vi fick hem vårt första barn funderade vi mycket över anknytning. Kommer vårt barn att knyta an till oss? Barnets anknytning till oss växte fram väldigt naturligt, eftersom han var så liten och behövde vår omsorg i allt. Det som överraskade mig mest var att min egen anknytning till barnet tog lite tid. Allt var alldeles nytt och vårt barn var helt främmande. Just då hann jag inte oroa mig särskilt mycket, eftersom den nya vardagen med barnet var så intensiv. I efterhand känner jag att det hade varit bra att diskutera anknytning också ur föräldrarnas perspektiv under adoptionsrådgivningen. Nu är våra rädslor och farhågor helt andra. Ibland känner vi oss oroliga för att våra barn ska må dåligt på ett eller annat sätt. Förstås kan psykisk ohälsa drabba vem som helst, även om man inte har den bakgrund adoptivbarn har, men att en del adoptivbarn mår dåligt gör oss förstås oroliga. Vi försöker ändå att inte älta i onödan och oroa oss över problem som ännu inte uppstått. Vad har överraskat er positivt? Den mest positiva överraskningen är alla nya vänner och bekantskaper adoptionsvärlden har fört med sig. Kamratstöd från andra i liknande situation har varit ovärderligt genom åren. Att få dela erfarenheter, med- och motgångar med människor som verkligen förstår vår situation har gett oss en känsla av gemenskap. Vi kan även se att dessa relationer är betydelsefulla för barnen. Att träffa familjer som ser ut som vår blir en påminnelse om att deras historia inte är något ovanligt eller konstigt. Hur ser er vardag och ert liv ut idag? Det är snart tio år sedan vi hämtade hem vårt första barn. Just nu är vår tredje adoptionsprocess är på slutrakan och snart ska vi få hämta hem vårt barn. Att vi ska få ännu en liten skatt att älska så mycket vi bara kan känns alldeles fantastiskt, blotta tanken ger glädjerus! Förstås är längtan efter vår lilla enorm, men vi njuter ändå varje dag av att se framemot det som komma skall. Annars är vårt liv och vår vardag är högst vanlig. Våra småbarn har blivit skolbarn. De är flitiga elever och skolarbetet går bra. På fritiden spelar de fotboll och många timmar per vecka går åt till skjutsande och hejande vid sidan om. De har många vänner och vårt hus fylls ofta med livliga kompisgäng. Livet är precis så fint som vi en gång hoppades och drömde om att det skulle bli. Vi är så tacksamma för de fina barnen vi fått och familjelivet vi får leva! Adoptivfamilj