Kummityttö Etiopiasta

I början av året bad vi våra faddrar, medlemmar och samarbetspartner skicka oss berättelser om Interpedias 50-åriga historia. Vår mångåriga fadder berättade om sin etiopiska fadderdotter och om sin resa till Etiopien för att träffa henne.

”Min väninna föreslog att vi båda skulle ta ett fadderbarn via Interpedia. Jag hade aldrig hört talas om Interpedia förut, men hon försäkrade mig om att de gör ett bra arbete där. Så jag blev entusiastisk och vi bestämde oss båda för att ta ett fadderbarn. Jag ville hjälpa en flicka från ett av världens fattigaste länder. Vi kom båda fram till samma resultat och blev erbjudna flickelever vid German Church School i Addis Abeba.

På det sättet blev jag Milkis fadder, troligtvis våren 2003.

När jag tog Milki till mitt fadderbarn hade hans pappa redan länge suttit i fängelse. Anledningen till att han greps var att han hade jobbat på skolkontoret under fel regim. Milkis pappa hade emellertid studerat vid universitetet. När familjen inte längre hade en ordentlig inkomst hade mamman varit tvungen att sälja möbler för att klara sig.

Resan till Etiopien

Redan i ett tidigt skede planerade vi att besöka våra fadderbarn i deras egen omgivning. Vi hade möjlighet att åka på en sådan resa i februari 2004. Då hade situationen för Milki redan blivit bättre, eftersom hennes pappa hade släppts ut ur fängelset i december.

Vi funderade mycket på vad vi skulle ta med oss dit. Vi bestämde oss för att sy ”pennpåsar” med åtminstone en kulspetspenna och en linjal, kanske något annat också. Vi gjorde säkert 90 stycken och delade ut dem till eleverna i de lägre årskurserna. Dessutom hade jag med mig diabilder som berättade om vintern och sommaren i Finland. En av skolans lärare ville se mina bilder i förväg, vilket jag ansåg vara klokt. Bildserien fick godkänt och jag presenterade bilderna på engelska. Jag lyssnad då den deltagande kvinnliga läraren berättade för eleverna vad jag sagt. Det hade varit trevligt att veta vad hon pratade om, för referatet var många gånger längre än det jag berättat. Barnen lyssnade och tittade tysta som möss. Annars var det ett nöje att se hur väl skolan sköttes
och hur artiga eleverna var. Vi fick även lyssna på en lektion i åttonde årskursen, där en kemilektion pågick.

Vi hade båda möjlighet att besöka våra fadderbarns hem. Milki hade två systrar och en bror som alla var äldre än hon. Det var synd att föräldrarna inte var hemma, de var nämligen tvungna att gå på en begravning. Alla barnen såg nog välmående ut, men lägenheten låg i ett riktigt slumområde. Hemmet hade gjorts så bra som det var möjligt under rådande förhållanden. Det fanns både ett gemensamt vardagsrum och ett eget rum för barnen, som nätt och jämnt rymde en gemensam syskonbädd. Vi gav dem några presenter, pratade en stund och fortsatte sedan till min väns fadderbarn. Förhållandena där var mycket snyggare och till och med husen var målade. Hemmet var dock väldigt litet och vi undrade hur hela familjen kunde få plats där. Vi hade inte insett att saxen som vi tagit med oss och som hörde till ”sömmerskans beredskapslager” var en så underbar gåva till flickans mamma att hon tog emot den på sina utsträckta händer och bugade sig djupt.

Under resan bodde vi på Fidas tidigare barnhem i Debre Zyit. Det var intressant att bo längre bort från huvudstaden och se lite mer av landet. Vi kördes runt av en ung man i en Toyota paketbil. Det var ganska roligt att det i bakrutan på bilen stod: Toyotalla Suomi kuljettaa! Vi flög också till Lalibela och besökte dess berömda klippkyrkor. Allt som allt var resan mycket intressant och berikande.

Vad blev hon när hon växte upp?

Och till huvudsaken, Milki. Varje år skickade Milki ett brev och ett foto. På så sätt kunde jag följa hennes utveckling. Hon skrev ofta att hon ville vara en flitig elev, och det var hon verkligen. Hon hade tidigare berättat vad hon kunde bli när hon blir stor, till exempel läkare. Hon kom in på universitetet, men till slut tog hon examen som IT-ingenjör. Ni kan förstå min glädje när Teklu Tafesse, rektor för German Church School, sommaren 2018 skickade mig ett intyg över Milkis studieprestationer och även ett tackbrev för att jag fungerat som fadder. En bild på Milki i sin examensdräkt krönte hela försändelsen.

Gissa vem som var lycklig och rörd till tårar.

Grattis på 50-årsdagen!”

Hälsningar, Leena Laine