Vad hjälpte oss att hantera barnets aggression?

Allt började underbart. Vårt adoptivbarn tog väl emot oss och var väl förberedd inför adoptionen.

Det första raseriutbrottet kom några veckor efter att vi fått barnet i vår vård. Även om vi visste att det var möjligt kom det ändå som en överraskning.

Mellan oss hade det emellertid uppstått anknytning genast. Jag fick omedelbart kontakt med vårt mycket känsliga barn. Denna kärlek har burit mig genom svåra tider.

När situationen pågår

Under det första året fick vårt barn häftiga raseriutbrott. Eftersom barnet inte längre var så litet var vi tvungna att hålla fast av alla krafter. Ofta behövdes vi båda, för vårt barn var mycket starkt. Det kunde ta lång tid att lugna ner barnet. Vi svettades och hade blåmärken.

Lyckligtvis visste jag lite om barns aggressiva beteende på förhand. Jag läste också en del för att ta reda på mer och studerade hur jag skulle hålla fast barnet på ett säkert sätt. Min man och jag finslipade denna plan eftersom det uppstod många fasthållningssituationer i början. Många anvisningar rekommenderar att man ska prata och sätta ord på barnets känslor, men när barnet är i ett kamp- eller flyktläge hjälper det inte att prata.

Även ett äldre barn kan vara på samma känslomässiga nivå som ett litet barn, trots att hen har ett äldre barns fysiska styrka. Om man är ensam i situationen är det ett heltidsjobb att hålla situationen säker.

I början står hela familjen inför en ny situation och barnet behöver en lugn vuxen. Det är bra att då och då låta partnern ta ledningen för att själv kunna ta en andhämtningspaus.

När ett raseriutbrott slår till måste du bearbeta dina känslor. Hur känns det om barnet slår dig? Du måste kunna hålla dig lugn, för barnet gör det inte med flit. Hen känner mycket skam, raseri är mycket tungt även för barnet. Det krävs mycket för att sätta sig in i barnets situation. Samtidigt måste du sätta gränser, du måste göra klart vad som är okej och vad som inte är det.

Situationen började lätta mot slutet av det första året. Det uppstår inte mera våldsamma raseriutbrott, vid frustration kan barnet fortfarande slå men bara lätt. Barnet förstår att det inte är okej. Lyckligtvis händer detta inte ofta. Vi har gjort stora framsteg.

Vad fungerar hos oss?

Vårt barn är begåvat på många sätt, både akademiskt och sportsligt. Det största problemet är känsloregleringen. Vilka metoder har hjälpt oss?

1. Studier

Svåra situationer kommer snabbt och ibland behövs fasthållning. Det kan vara bra att redan på förhand lära sig hur det görs på ett säkert sätt. Håll dig lugn och var tydlig med att det inte är tillåtet att slå. Se till att barnet är säkert och inte skadar sig själv eller andra.

2. Motion

Vårt barn tycker om att röra på sig. Jag har märkt att det hjälper oss då barnet får ge utlopp för sin energi.

Du bör även tänka på din egen fysiska kondition i förväg, så att du kan hålla i gång med barnet och följa med till olika hobbyer.

3. Det egna känslospråket

Efter ungefär sex månader började vårt barn tala mitt modersmål. Att använda sitt eget känslospråk är väldigt viktigt när man pratar om svåra saker.

4. Böcker, spel och konst som hjälp vid känsloreglering

Jag väljer särskilt böcker som handlar om känslor och svåra frågor då vi läser tillsammans. I fjol spelade vi känslospel. Teater och musik kan också hjälpa att sätta ord på känslor.

Leta efter videor och utbildningar om det här ämnet. Öva på hur olika känslor känns. Ibland kan man lura sin hjärna och uttrycka glädje, sorg och så vidare med sina ansiktsuttryck. Detta kan hjälpa att förstå de grundläggande känslorna.

Från fotbollen har vi infört det gula och röda kortet för att visa att nu går det för fort.

5. Distraktion

Vårt barn är lätt att få med i lekar och tävlingar. Ibland, då vi ska gå från dagis och situationen är svår, kan jag få barnet intresserat av att klä på sig genom att göra en lek av det.

Om barnet är bekymrat över en massa saker kan det ibland hjälpa att bara säga ”nu går vi vidare, det spelar ingen roll”. Om det är möjligt att få barnet att tänka på något annat är det en lättnad även för barnet att komma bort från de starka känslorna. Lekfullhet hjälper ofta, och det går att tänka ut situationer i förväg.

6. Stärkt självkänsla

Barnet behöver höra att hen är viktig och bra. Barnet kan hamna i en känsla av värdelöshet på grund av de förluster som finns inombords. Detta kan ta sig uttryck i ilska.

Om det har varit jobbigt på dagis tar jag barnet i famnen och säger att allt är bra, det är inget fel på dig, det finns inget att oroa sig för, mamma är här och du är älskad. En kram hjälper ofta.

Ibland är det svårt att spåra vad som utlöser illamåendet eller aggressionen. Det kan vara ett minne eller en situation från barnhemmet, barnet kan lätt övertolka det som sägs eller uttrycks med miner. Barnet kan ha ett starkt behov av att kontrollera. Skuldbelägg inte barnet. Krama och trösta.

7. Blicka framåt

I svåra tider är det viktigt att ha positiva stunder i livet, annars börjar de svåra upplevelserna samlas på hög. När vi hade många svåra situationer brukade jag varje morgon tänka att nu är det en ny dag.

Gör saker som hjälper till att lindra stressen. Det här är väldigt viktigt. Om du själv inte orkar kan du heller inte hjälpa ditt barn.

Kom ihåg att tiden ofta hjälper. Det tar tid för ett barn att anpassa sig till livet i ett nytt land. Allt är främmande i början. Det krävs tålamod för att orka tro att situationen kan förändras till det bättre.

Lita på din egen intuition. När du känner ditt barn kan du lita på dina egna instinkter.

8. Experthjälp

Det är bra att söka hjälp genast. Vi sökte oss först till familjeterapi och genom den fick vi en betalningsförbindelse till Theraplay. Theraplay kan hjälpa att stärka anknytningen. Vår terapeut förstod omedelbart vårt barns situation. Vi fick också hjälp av adoptionskuratorn.

Vårt barn, som är entusiastiskt och aktivt, tog till sig Theraplays ledda lekar mycket bra. Barnet har ett starkt kontrollbehov, men har börjat anpassa sig till terapeutens och föräldrarnas ledning. Videorna från terapin har varit väldigt givande för mig, barnets små ansiktsuttryck märks mycket tydligare på videon.

Theraplays lekfullhet har format mitt eget tänkande. Även om det inte alltid är möjligt att förvandla situationer till lek, har det varit underbart att lära sig om terapeutiskt föräldraskap. På kvällarna brukar vi till exempel spela rollspel där jag är massören och mitt barn kommer till min mottagning. Medan jag smörjer in mitt barns torra hud berättar hen ibland för ”massören” om sina fina insikter om hur man lättare kan gå vidare från till exempel en svår övergångssituation.

9. Närstående och kamratstödjare

Jag tror det är bra att de adoptionssökande tänker igenom sina nätverk i förväg. Vem hjälper när belastningen är som störst? Vi har turen att ha mor- och farföräldrar i våra liv. Dessutom har vi en WhatsApp-grupp med andra adoptivföräldrar, vars kamratstöd är mycket värdefullt.

Med barnets hobbyer har jag också lärt känna underbara människor, andra föräldrar. ”Hela byn fostrar” är en bra princip. Nu är det en underbar tid att leva i, då jag velat ha barn så länge.

10. En trygg vardag

Det faktum att jag som företagare kan påverka mina arbetstider har hjälpt oss. Det gör att vi kan hålla dagarna på dagis korta. Vårt barn behöver oss mycket, så det är viktigt att föräldrarna är flexibla.

En kalender hjälper med framförhållningen, eftersom förändringar är svåra för barnet.

Avslutningsvis

Adoptivföräldraskap är ett särskilt föräldraskap, som inte kan jämföras med biologiskt föräldraskap. Det finns en anledning till att processen tar tid, adoptionsrådgivningen och förberedelsen inför adoptionen behöver genomgås. Man måste verkligen vilja göra det här.

Vi hade en omtumlande start och det har funnits utmaningar. Nu har vi gjort stora framsteg, vårt barn kan redan lämna en frustrerande situation bakom sig.

Läkaren som vi träffade på adoptionsresan sade att familjen är den bästa vården för barnet – det är vad barnet har saknat. Det tar tid för barnet att börja lita på att hen inte kommer att bli övergiven och att denna situation är bestående. Det här är en ny möjlighet för barnet, som kan lära sig och utvecklas.

Det finns också upp- och nedgångar. Jag har lärt mig att acceptera att det är okej om allt inte alltid går bra. Det här är långsamma processer och till exempel puberteten kan föra med sig nya utmaningar igen.

Min egen resa till moderskapet var lång. Jag har velat vara en mamma så mycket, och nu är jag framför allt tacksam och lycklig över att jag får vara mamma till just vårt barn.

”Futismama”