När jag blev storasyster

För ungefär 15 år sedan ringde telefonen. Jag var hemma med min tvillingbror och min mormor när mamma ringde för att berätta att vi har blivit storasyskon. Jag började gråta av lycka då jag hörde att vi har fått en lillasyster från Kina som vi snart skulle få åka efter. Äntligen! Mamma åkte efter barnbeskedet och när hon steg av bussen var jag och min bror på busshållplatsen och mötte henne. Vi tittade genast på bilderna av vår nya familjemedlem, världens bästa och sötaste lillasyster. Vi gick hemåt och när vi kom till postlådan såg vi pappa komma från tåget och vi möttes alla i en kram. Vi läste allt om den lilla babyn som enligt beskrivningen var humoristisk, glad och älskade sötsaker.

Jag har inte så många minnen från själva adoptionsprocessen, men jag minns att en socialarbetare kom och hälsade på oss en gång. Min bror och jag var mycket uppspelta och nervösa, vilket ledde till att vi hoppade i soffan och gjorde miner medan socialarbetaren försökte prata med mamma och pappa. Nu i efterhand förstår jag att mina föräldrar säkert också var nervösa och att det kanske inte hjälpte att vi busade under hela hembesöket. Idag känner jag att det skulle ha varit bra med ett extra stöd och mera information till oss barn för att även förbereda oss på vad det egentligen innebär att adoptera. Våra föräldrar skötte den uppgiften ytters bra och vi fick vara med i processen på hemmaplan till hundra procent, men en eller två träffar med adoptionsorganisationen skulle ha kunnat vara ett positivt inslag i adoptionsprocessen för mig och min bror.

Den 2 november år 2001 fick vi äntligen åka iväg för att hämta hem vår lillasyster. Jag och min bror var då 9 år gamla. Vi åkte tillsammans med 5 andra familjer som skulle få sina barn samtidigt som vi i samma stad. Hela familjen hade tillsammans förberett och packat allt som behövdes för resan och välkomnandet av vår baby. Flygresan var lång och lite tråkig om jag minns rätt. När vi landade i Beijing möttes vi av våra guider och där fick vi vänta i 7 timmar på nästa flyg som skulle ta oss till Nanchang. Redan den 4 november, direkt efter frukostbuffén samlades vi i hotellets lobby för att ta emot våra nya familjemedlemmar. Alla barn överräcktes samtidigt och stämningen var lite kaotisk, men tills slut fick mamma vår lillasyster i sin famn. Det var härligt! I 10 minuter. Sedan blev jag irriterad på att jag inte fick hålla henne i famnen och att jag inte fick sköta henne. Jag blev sur på mamma och pappa som inte lät mig bära henne upp till hotellrummet. Egentligen tyckte jag att det var jag som borde ha fått ta emot henne först av alla. Det var ju min lillasyster. När vi kom upp till hotellrummet var jag fortfarande irriterad. Jag kände en klump i halsen för att allt inte var som jag hade tänkt mig. Ganska snabbt blev jag ändå på bättre humör när vi tillsammans bytte kläder på vår lillasyster och bekantade oss med henne. Nu var vi äntligen hela familjen samlad.

Jag har två starka minnen från de första dagarna som storasyster. Det första är när jag får hålla henne i famnen för första gången. Hon hade sina nya kläder på sig som vi hade tagit med hemifrån. Jag gick med henne i hotellkorridoren, fram och tillbaka. Jag kunde inte tro att det var sant att jag fick hålla min egen lillasyster i famnen, det var en otroligt fin känsla. Det andra minnet är från några dagar senare. Mamma och pappa bytte kläder på henne eller försökte mata henne, hon grät. Då sträckte hon ut armarna mot mig så att hon skulle få komma i min famn istället. Jag tog henne i famnen och hon slutade gråta. Det är ett av de största ögonblicken i mitt liv, att jag kunde trösta henne och vara en bra storasyster.

Snabbt kändes det som att hon alltid varit en del av familjen. Trots att hon i början var lite skeptisk mot oss så hade vi roligt tillsammans och lekte mycket varje dag. Bollar var favoritleksaken. Jag kommer ihåg att jag var mycket beskyddande över henne och ville inte att främmande människor skulle hålla henne i famnen. Jag vet inte varför jag kände så, kanske för att jag var rädd att någon skulle ta henne ifrån oss.

Väl hemma i Finland gick allt mycket bra. Livet som storasyster var allt jag önskat mig och lite till. Jag kan inte minnas en enda gång som jag skulle ha känt mig avundssjuk på min lillasyster. Jag tror att den relativt stora åldersskillnaden mellan oss gjorde att det inte blev någon ”tävling” om mammas och pappas uppmärksamhet.

Idag är Kina mitt andra hemland. Jag och min familj har rest dit ett par gånger efter att vi hämtade min lillasyster och jag får ofta ”hemlängatan” efter den fantastiska stämningen som finns i Kina. Senast vi var där var år 2011 och förhoppningsvis har jag snart möjlighet att igen besöka det absolut coolaste och vackraste land jag någonsin varit i.