När en adopterad blir förälder – 5 observationer från färsk forskning

Föräldraskap kan väcka starka känslor hos den adopterade vuxna, såsom glädje, sårbarhet, en önskan om att bryta generationsöverskridande kedjor och samtidigt en längtan efter att förstå sin egen bakgrund på ett nytt sätt.

Forskare är också intresserade av detta ämne. I den här artikeln presenteras fem observationer från internationell forskning om hur den egna adoptionsbakgrunden kan återspeglas i föräldraskapet.

1. Föräldraskap kan ha både en skadande och helande effekt

Att bli förälder innebär alltid en stor förändring i livet, men för adopterade kan det vara en ännu mer djupgående vändpunkt.

Detta tema utforskades i en undersökning av Neil, Rimmer och Sirbu (2023), som analyserade 40 adopterade föräldrars livsberättelser.

Undersökningen visade att föräldraskapet ofta innebar nya utmaningar för adopterade, men att det också kunde fungera som en positiv vändpunkt i livet.

Resultatet blev att fyra olika typer av livsberättelser identifierades, som beskrev olika sätt på hur adoptionsbakgrunden kan återspeglas i föräldraskapet. Dessa fyra typer är:

• ”Kontinuerligt stabil” (continuously stable)
• ”Genom svårigheter” (pulling through)
• ”Kämpar fortfarande” (still struggling)
• ”Berövad föräldraskap” (robbed of parenthood)

För många adopterade föräldrar utgjorde upplevelsen av biologiskt släktskap vid det egna barnets födelse en viktig och känslomässig vändpunkt. Detta framgick särskilt i livsberättelserna av typ ”genom svårigheter”, där föräldraskapet fungerade som en vändpunkt och gav mening efter en svår period.

Liknande resultat framkom i en studie av Edwards et al. (2023), där man intervjuade kvinnor som hade adopterats som barn under svåra omständigheter på rumänska barnhem och deras adoptivföräldrar.

För många adopterade innebar ett eget barn den första relationen med en biologisk släkting och medförde starka upplevelser av tillhörighet, tillfredsställelse och till och med klarhet i livet.

Samtidigt kämpade en del mammor med att exempelvis hantera vardagen.

2. En vilja att inte upprepa smärtpunkterna från den egna barndomen

Ett tema som framkommer i undersökningen är en stark önskan att bryta skadliga generationsöverskridande kedjor. En del adopterade föräldrar säger att de försöker ge sina barn en känsla av stabilitet, trygghet och stöd som de själva kanske inte upplevde som barn.

Denna process beskrivs i teorin Creating a New Narrative som utvecklats av Egan, O’Connor och Egan (2022). Enligt teorin går adopterade föräldrar igenom en tvåstegsprocess. Först återvänder de till sitt eget förflutna med ett nytt föräldraperspektiv (Revisiting) och sedan börjar de aktivt konstruera en ny föräldrastil och identitet (Empowering the self). ”Empowering the self” betyder bland annat att föräldrarna omdefinierar de värderingar som de vill föra vidare till sina barn och vad föräldraskapet i deras familj innebär.

Enligt teorin formas denna process även av omgivningens öppenhet och acceptans.

Föräldrar som tidigt fått stöd för identitetsutvecklingen har ofta en mer stabil process.

Även i undersökningen av livsberättelser utförd av Neil et al. (2023) framkom att adopterade i gruppen ”genom svårigheter” beskrev en stark önskan att bryta kedjorna av övergrepp och försummelse. För en del hade stabiliseringen av livet före föräldraskapet, genom stöd från exempelvis en make eller tjänster, varit avgörande.

3. Föräldraskapet kan ändra förhållandet till de egna rötterna

Forskning visar att behovet av att förstå sin egen bakgrund och få stöd för detta ofta fortsätter in i vuxen ålder och för många blir starkare då de blir föräldrar.

Detta belystes i en undersökning av erfarenheter hos föräldrar som adopterats från Sydkorea till USA (Zhou, Kim, Lee & Lee, 2020). Undersökningen visade att de flesta deltagare hade fått mycket lite stöd under sin barndom för att växa upp med en etnisk eller adoptionsbakgrund. Deras adoptivföräldrar hade ofta betonat likhet och lämnat frågor som erfarenheter av rasism eller olikhet obehandlade.

Som vuxna försökte många av dessa föräldrar medvetet göra annorlunda, bland annat genom att lära känna kulturen i födelselandet tillsammans med sina barn och genom att prata öppet om adoption.

4. Den adopterade föräldern i samhällets blickfång

Att bli förälder kan utlösa starka känslor och identitetskriser som kräver professionell hjälp, helst från någon som är medveten om adoptionens livslånga påverkan.

I en undersökning av Zhou et al. (2020) betonas att ”adoptionslikgiltighet” – det vill säga att bortse från adoption – bör undvikas i en terapi- eller vårdrelation.

Professionella bör känna till adopterades individuella levnadshistoria och ta hänsyn till detta även i de tjänster som stöder föräldraskap.

Forskning har också visat att adopterade föräldrar kan känna att deras föräldraskap är föremål för mer extern utvärdering än vanligt.

Enligt Neil et al. (2023) var en del föräldrar rädda för att bli dömda eller hade upplevt att de blivit dömda på grund av sin egen bakgrund. En del föräldrar i gruppen ”kämpar fortfarande” upplevde att hälsovårdens eller socialvårdens personal trodde att föräldrarna vidmakthöll en skadlig generationsöverskridande kedja.

Även om stöd skulle behövas kan detta göra det svårt att söka hjälp eller bygga upp ett förtroende för professionella.

5. Mor- och farföräldrarnas roll

I undersökningen av Neil et al. (2023) konstaterades att då den adopterade vuxna blir förälder kan detta påverka den adopterades relation till både adoptivföräldrarna och den biologiska familjen.

För en del stärktes relationerna, särskilt när adoptivföräldrarna fungerade som stöttande mor- och farföräldrar. För andra innebar föräldraskapet ett behov av att dra sig tillbaka från ansträngda eller tidigare spända familjerelationer för att skydda barnet. Även tidigare kontakt med biologiska släktingar kan ha omvärderats om det inte ansågs stödja det egna föräldraskapet.

I en undersökning av Edwards et al. (2023) framstod mor- eller farföräldrarna, det vill säga adoptivföräldrarna, som viktiga stödpersoner.

De hjälpte sina barn i vardagslivet och föräldraskapet, med omsorgen av barnbarnen och med de känslomässiga frågorna. I en del situationer tog de tillfälligt ansvar för barnbarnen.

Å andra sidan hade en del adopterade föräldrar svårt att ta emot hjälp, särskilt om stödet kändes som kritik eller förmynderi.

Maija Komonen
Skribenten arbetade som praktikant inom socialt arbete på Interpedia under våren 2025

Källor:

Edwards, C. et al. (2023). When people adopted from severely depriving institutions become parents. Adoption & Fostering, 47(1), 34–50.

Egan, M., O’Connor, A. B., & Egan, J. (2022). Creating a New Narrative: A theory of how adopted individuals readjust their adoptive identity in parenthood. Adoption & Fostering, 46(3), 318–335.

Neil, E., Rimmer, J. & Sirbu, I. (2023). How do adopted adults see the significance of adoption and being a parent in their life stories? A narrative analysis of 40 life story interviews with male and female adoptees. Children and Youth Services Review, 153, 107196.

Zhou, X., Kim, J. R., Lee, H., & Lee, R. M. (2020). Korean adoptees as parents: Intergenerationality of ethnic, racial, and adoption socialization. Family Relations, 70(2), 637–652.