Adoptionsresans fröjd Vår adoptionsprocess varade i cirka tre år, den var således relativt kort samtidigt som den kändes som en evighet. När vi äntligen fick barnbeskedet var känslan helt otrolig. Så fort vi såg fotot på vårt barn kändes det som om hen var vår egen. Vi var snart på väg och allt var fantastiskt. Vi var så glada, allt var nytt och vi fick barnet direkt med oss från barnhemmet. Vi hade tid för ett kort möte med en vuxen från barnhemmet. Trots att vi hade frågor redo mindes vi inte så mycket av den stunden, eftersom längtan efter att få vara med barnet var så stark. Vi hörde dock att barnet hade ett svårt beteende och att man i barnhemmet hade reagerat genom att lämna barnet ensamt i spjälsängen. Vi fick rådet att göra likadant. För oss kändes detta olyckligt, barnet hade alltså lämnats ensamt med sina svåra känslor och tvååringen borde ha kunnat be om ursäkt för sitt beteende. Vi åkte därifrån till vår lägenhet och smekmånaden med barnet började. Barnet sov dåligt och vi vakade om nätterna, men vi orkade ändå underligt bra eftersom vi var så lyckliga med barnet. En tid av hjälplöshet Vårt barn hade svåra raseriutbrott och aggressiviteten var ibland riktigt våldsam. Hen bet, slog, rev och sparkade. Hen var fortfarande liten, men ändå så stark. Vi kände oss verkligen hjälplösa. Vi försökte läsa böcker om adoptivföräldraskap och sökte information på internet. I sina raserianfall blev barnet omöjligt att nå, reptilhjärnan gick i gång. I sådana situationer kan man inte avleda uppmärksamheten till andra aktiviteter. Ingenting hjälper och det är oerhört svårt att hålla sig lugn när barnet är våldsamt. Så vi var i knipa, men på något sätt klarade vi oss igenom de fyra veckorna. Hemma igen började nya utmaningar. Pappa var snart tvungen att gå tillbaka till jobbet och barnet, som var fäst vid sin pappa, reagerade mycket starkt. Barnet började avvisa sin mamma. Mamman dög inte till något längre, jag fick inte ens titta på hen. Barnet saknade pappan om dagarna, sökte hans uppmärksamhet på kvällarna och vakade och rasade på nätterna. Det var tufft att vaka, och i takt med att barnet utvecklades fysiskt och språkligt blev det också tufft att stå ut med den verbala aggressionen. När vi fick barnet att somna tänkte vi bara på vad vi hade gjort fel och vad vi kunde göra annorlunda. Vi beställde nya böcker igen. Vi var i överlevnadsläge och ingen i vår närhet verkade förstå oss. De sa bara att så är det med små barn, barn får raseriutbrott. Detta varade i ett och ett halvt år. I riktning mot anknytning Att acceptera mamma började med små steg. Ibland med ett steg framåt, ibland med ett steg bakåt. Efter två år hemma började en anknytning bildas. Med facit i hand borde vi ha delat mer tid hemma, varje dag fanns det säkert en rädsla hos barnet att pappa inte skulle komma tillbaka från jobbet. När pappa kom hem stannade jag hemma med hushållsbestyr och tänkte att det bara skulle bli värre om jag lämnade hemmet. Nu tror jag att det skulle ha förbättrat både mammans förmåga att orka och relationen mellan mamma och barn. Känslan av hjälplöshet ökade av att vi inte fick hjälp. Jag var naiv och trodde att när vi får problem är det bara att söka hjälp. Men i rådgivningen var det bara de yttre aspekterna som uppmärksammades och barnet växte bra, ingen var intresserad av det psykiska. Vi blev hänvisade till familjerådgivningen, men ingen hade någon kunskap om anknytningstrauma. Besöken blev bara en extra belastning. Kamratstödet var till stor hjälp. Det var adoptionsrådgivningens socialarbetare som gav oss mest konkret stöd, och adoptionskuratorn var en förståelsefull lyssnare. Ändå hade vi en känsla av att ingen annan hade det så här svårt. Vi hade behövt konkret vägledning om hur vi ska hantera ett aggressivt barn när barnet får ett anfall. Hur man håller fast barnet så att det inte skadar sig själv eller andra. Och hur man hanterar de känslor som uppstår när barnet under ett och ett halvt år bara avvisar en. Barnet som du väntat på så länge. Vad hjälpte? Tiden hjälpte. Jag önskar att jag hade vetat att tiden hjälper. Förtroendet växte gradvis och anknytningen och känslan av trygghet började utvecklas. Att uttrycka sig i ord har varit viktigt. För oss föräldrar var det självklart att vi var en familj och att detta var permanent, men för barnet var det inte självklart. Hen kunde ibland fråga om hen ska åka tillbaka nu. Vi började säga högt att du är vårt barn, att vi är en familj och att du inte ska tillbaka till barnhemmet. Barnet blev helt klart lättat. Vi kunde ha börjat säga det ännu tidigare. Vi gallrade bort alla ovidkommande saker i livet. Vi hade bland annat inga gäster i början. Jag skulle göra allt detta igen. Förutsägbarhet hjälper i vardagen och rutiner ger trygghet. Vi går alltid i förväg igenom kommande händelser. Kamratstöd och reflektion tillsammans med min man hjälpte också. Stunder av glädje Vårt barn är helt underbart. Hen har stora känslor åt båda hållen. När hen har roligt, har hen vansinnigt roligt, då är hen en stor personlighet. Det är underbart att följa. Hen är förtjusande, pratar hela tiden och uppträder. Jag skulle inte vilja ändra på vår erfarenhet, det var underbart att få en familj, även om det var svårt. När hen var liten gillade hen att sitta i bärselen och krama mig, hen var riktigt nära och hen kände sig trygg i den. Det var helt underbart. I och med det orkade man. Vårt barn är nu mycket bra på att tala om för oss vad hen vill och inte vill. Redan som liten lärde hen sig att uttrycka sina känslor. Hen döljer ingenting och känslorna väller fram. När hen var liten kommunicerade hen bara med nävarna, nu kan hen tala och håller inte tillbaka. Hos oss får det spraka. Mot nya tider Vi sover fortfarande inte bra. Om det är något spännande på dagen sover vi inte. Vi går egentligen ingenstans heller. En kort dag på dagis är redan påfrestande. Vi tillbringar mycket tid bara hemma. Vi jobbade mycket med daghemmet redan innan starten på dagis, vi pratade med dem om vårt barns bakgrund och hur den påverkar barnet. Vi har också pratat om rasism. Men det verkar som om man inte riktigt tar till sig informationen och inte ser hur skör barnets känsla av trygghet är. Barnets särart syns inte på ytan, eftersom hen är väldigt energisk. Den känslomässiga sidan förstås inte, vilket är sorgligt. Trots allt vi har gått igenom är vi nu inne i vår andra adoptionsprocess och vi går in i den med gott humör. Vi har nu kanske andra sätt att klara av situationer. Tiden med barnet har också varit så underbar. Detta vill jag säga till blivande adoptivföräldrar Ge dig själv och situationen tid, oroa dig inte, ta det lugnt, även om det är svårt. Gör vardagen lugn och tillbringa så mycket tid med familjen som möjligt. Lyckligtvis var jag beredd på att vara hemma i ett par år och pappan kunde gå ner i arbetstid. Även om det var irriterande att inte ha gäster är det ändå en grundförutsättning. Då alla andra familjer med barn verkar göra en massa saker är det viktigt att lugna ner sig och acceptera att det är så här vi har det nu, vi kommer att göra saker någon gång senare. Försök att vila även om kaoset hemma är svårt att uthärda. Vila alltid när du kan och ta egentid. Böckerna Parenting your internationally adopted child och Kiintymyskeskeinen vanhemmuus var till stor hjälp för oss. Sök kamratstöd, det är oersättligt. Familjens väg